Krisens lösning

En morgon någon gång i våras stod jag i vanlig ordning och väntade på bussen som skulle ta mig till jobbet. Vid busshållsplatsen gick också en medelålders man omkring och såg mycket bekymrad ut. Plötsligt vände han sig mot mig och sa på finlandssvenska: ”Du som är ung, vad tror du är problemet med samhället? Varför är det så många arbetslösa? Vad är lösningen på den här krisen?”

Jag, som i vanliga fall har ganska bestämda åsikter i dessa frågor blev i min morgontrötthet tagen på sängen och sa något om att det är hela systemet det är fel på och när han kritiserade Mona Sahlin sa jag att borgarna ju är ännu värre. Sedan kom min buss och mycket mer hann inte sägas. Så jag tänkte att jag kunde skriva ett blogginlägg om vad jag sagt om jag hade haft (jättemycket) tid.

Det viktigaste när det gäller den ekonomiska krisen är att förstå att den inte är en oundviklig naturkatastrof utan en effekt av att ekonomin är ordnat på kapitalistiskt vis. Ända sedan världsekonomin började ordnas på detta vis har den vid jämna mellanrum kollapsat – 1873, 1929 och nu 2008 som de värsta kollapserna. Det som kännetecknar en kapitalistisk ekonomi är den är byggt på det privata ägandet, där de organisationer som innehar ägandet, bolagen, konkurrerar på en marknad och därmed alltid tvingas expandera och effektivisera för att inte konkurreras ut och gå under. Målet är alltid högsta möjliga lönsamhet, dels för att kunna expandera och dels för att kunna uppnå personlig rikedom. Det som skiljer kapitalismen från tidigare ekonomier byggt på privat ägande är att bolagen köper arbetskraft på arbetsmarknaden (i form av lön till den anställde), som vilken annan vara som helst nödvändig i produktionen. Ända sättet att uppnå någon vinst är att produktionskostnaden understiger den summa pengar bolagen kan sälja de varor och tjänster som de producerat. Alltså är exploatering av lönearbetarna en nödvändighet för att ett bolag och kapitalismen som system ska kunna överleva.

Orsaken till den ekononomiska krisen var att konsumenternas köpkraft till alltför stor del bestod av lån istället för lön, tack vare en stadig ökad exploatering av framför allt den amerikanska arbetarklassen de senaste trettio åren. Till slut blev lånen så stor del av deras köpkraft att de inte kunde betala tillbaks deras skyhöga lån. Bankerna kollapsar och med dem resten av ekonomin. Effekterna är tydliga; massarbetslöshet och nedrustning av den offentliga sektorn över hela världen och därmed en fördjupning av klyftan mellan de med makt och egendom och de som är beroende av lönearbete för att försörja sig.

Så vad är då lösningen? I teorin är det inte alltför svårt, det skulle till och med kunna sammanfattas med ett ord: allmänningen. Att förvandla det privat ägda till allmän ägo. I praktiken är dock uppgiften en massiv sådan. Den en gång så radikala (socialdemokratiska) arbetarrörelsen kom halvvägs innan den förvandlades från en samhällsförändrande rörelse till en samhällsbevarande. Den skapade det mesta av det som har varit bra med Sverige; en sjukvård efter behov och ett avgiftsfritt utbildningssystem från lågstadie till högskola. Vi har haft apotek, post, kollektivtrafik och tåg som varit inriktade på att tjäna allmänheten, inte att tjäna pengar. Det har funnits folkbibliotek som gjort litteratur lättillgänglig för den breda massan och kommunala bostadsbolag med låga hyror. Allt möjliggjort av det allmänna ägandet. Allmänningen har dock varit väldigt utsatt de senaste decennierna. Ständiga nedskärningar, marknadsanpassningar och rena privatiseringar har försämrat kvalitetén, höjt priser och försämrat arbetsförhållandena för de offentliganställda dramatiskt. Detta har skett eftersom den offentliga sektorn varit kontrollerad av makter som ställt sig tveksamma och till och med fientliga till allmänningen som idé.

Vad är det som gör allmänningen till lösningen på våra samhällsproblem? Jo, att den är, eller framför allt skulle kunna vara, vår. Under allmänhetens kontroll, som begreppet antyder. Den möjliggör ett aktivt bekämpande av arbetslösheten, klassamhällets succesiva utrotande och att produktion efter lönsamhet ersätts av produktion efter behov. För att detta ska bli verklighet krävs ingen snabb, våldsam samhällsomstörtning. Det som krävs är att bolagsmakten bryts och att riktningen är utstakad: för en expanderande och demokratiserad allmän sektor.

Det skulle konkret kunna innebära en reparation av den existerande allmänna sektorn; att återanställa inom sjuk- och äldrevård, skola och barnomsorg till den nivå att allmänhetens behov och önskemål blir tillfredställda utan för stor arbetsbelastning för de anställda. I nuläget kan varken behoven eller en god arbetsmiljö uppnås. Vinster bör förbjudas inom dessa välfärdsområden och fristående verksamheter underställas allmänhetens intressen. Bolagiseringen och marknadsanpassningen av tåg och post måste stoppas; de ska inte drivas för att vara lönsamma utan för det allmännas bästa. Stoppa konkurrensutsättningen, marknadsanpassade priser och lönsamhetskrav. Det skulle kunna innebära återtagande av de verksamheter som under åren privatiserats; apotek, bilbesigtning, el och telefon. Allt det som lagts ut på entreprenad inom kommunen, t. ex. vägarbete, kollektivtrafik, sophämtning, städning kan åter utföras av allmänna aktörer.

Genom att skapa nya allmänningar kan vi lösa de kriser vi står inför. För att lösa den bostadsbrist som innebär att främst arbetarklassungdomar tvingas bo kvar hos sina föräldrar eller bo i kortvariga andrahandslägenheter eller i små rum bör det skapas kommunala byggbolag, inriktade på att bygga de lägenheter som behövs, framför allt många billiga hyresrätter.

Genom det allmänna ägandet kan vi dra vårt strå till stacken för att lösa klimatkrisen. Tåg och spårvagn är i sin natur både mer miljövänliga och ekonomiska än flygplan och bil, därför bör målet vara att de blir de huvudsakliga transportmedlen där det är möjligt. Detta genom att göra den lika tillgänglig; bygg spårvagns- eller tunnelbanenät i alla stora och medelstora städer och förtäta trafiken. Tågnätet bör expandera så att det täcker alla landets städer och större orter med regelbunden trafik. Banor för höghastighetståg behöver byggas för att ersätta inrikesflyget. Behovet av den frihet som bilen innebär kan i ökad grad tillfredsställas genom allmänna bilpooler, ett alternativ som både är mer ekonomiskt och bekymmersfritt än privatbilismen.

Det privata näringslivet har misslyckats grovt i sin roll som arbetsgivare genom att inte kunna erbjuda arbete till en stor del av befolkningen. Flera hundratusen människor går utan arbete. Industriföretagen har en efter en lagts ner eller flyttat produktionen utomlands i jakt på ökad lönsamhet. Eftersom vi inte kan lita på dem är det dags att ta saken i egna händer och skapa arbetstillfällen själva. Låt oss investera i industrier i gemensam ägo! Men helt andra sorts industrier än de vi är vana att se. Vi behöver industrier som bygger de saker vi behöver mest, som kan förbättra våra liv mest – inte de saker som är mest lönsamma. Vi behöver industrier där de arbetande tillsammans har kontrollen, där inga överordnade och underordnade finns.

Detta för oss till en mycket viktig sak; för att den allmänna sektorn ska förtjäna sitt namn och inte vara kontrollerad av politiker och byråkrater måste den kraftigt demokratiseras. För det första måste den lyda under en folklig samhällsplanering. Mitt förslag är att det i varje kommun bildas ett medborgarråd, där alla engagerade samhällsmedborgare kan delta och lägga fram sina förslag och önskemål om hur olika delar av den allmänna sektorn bör fungera, som sedan verksamheterna måste sträva efter att uppylla. Medborgarrådet skulle kunna ha rätten att besluta över kommunens budget, att kunna riva upp politikers beslut och besluta om folkomröstning i olika frågor.

Förutom att samhällsplaneringen demokratiseras måste även de kommunala bolagen och versamheterna demokratiseras. Personalen bör alltså ha rätten att tillsammans bestämma över verksamhetens ekonomi, över hur arbetet ska fördelas och läggas upp och om vem som ska leda arbetet. Om även lönesättningen skedde efter gemensam diskussion skulle orättvisa löneskillnader kunna utrotas och ersättas av lön efter prestation och behov.

Det finns enligt mig i grova drag bara två vägar att gå. Antingen denna, allmänningens väg, eller kapitalismens väg med ökad eller stillastående arbetslöshet, välfärdssektorns och de sociala skyddens nedrustning och fattigdomens ökning. Det som krävs för att välja allmänningens väg är framför allt en stark politisk vilja. Men denna vilja lär varken komma från den ekonomiska makten eller från våra välmående politiska företrädare utan endast från de breda folklager i vars intresse det ligger att avveckla klassamhället. Och denna vilja kan i sin tur endast förverkligas i konkreta resultat genom arbetarklassens självständiga organisering i kamp för dess intressen.

Rösta mot klassamhället

Imorgon är det val i Sverige, ett mycket viktigt val. Antingen röstar vi för ett hårdare klassamhälle, eller emot.

Moderaterna försöker som bekant tämligen desperat profilera sig som ett arbetarparti, i årets valrörelse mer än någonsin – något så fruktansvärt provocerande eftersom de i själva verket är dess motsats. Ända sedan det grundades har de företrätt näringsliv och överklass. De har kämpat mot allmän rösträtt, 8-timmars arbetsdag, alla semesterveckor (som de nu hyllar i sin reklamkampanj), avgiftsfria skolmåltider, löntagarfonder m.m. Och om någon verkligen blivit lurad att tro att de nu bytt sida och plötsligt företräder arbetarklassen kan jag meddela att, nej, det gör de ej. De fyra åren de nu regerat har de fört en politik för att bryta ner arbetarklassens landvinningar och vidga klassklyftan.

De har försämrat våra trygghetssystem. Nya regler tvingar sjuka att jobba och söka jobb. A-kassan har gjorts dyrare, vilket förutom den faktiska kostnadsökningen fått många att gå ur och därmed tvingas leva utan ersättning eller på socialbidrag dagen de blir arbetslösa. Detta har också resulterat i att fackförbunden tappat många medlemmer, något som på lång sikt innebär en försvagning av arbetarklassens makt vid förhandlingar med arbetsgivarna. Det är inte de sjuka och arbetslösa som isolerade grupper som förlorar på försämringarna, utan hela arbetarklassen eftersom vi alla riskerar att bli sjuka eller arbetslösa.

Den skattesänkning som varit alliansens signum tror sig många löntagare ha blivit gynnade av, vilket inte är så konstigt när man ser den extra tusenlappen i lönekuvertet. Men i själva verket är det en fördelning av resurser; från de som har låga inkomster till de som har höga. Istället för att dessa 70 miljarder kronor ska fördelas på detta omvända robin hood-manér hade de kunnat fördelas efter behov. Man hade till exempel kunnat subventionera tandvård och kollektivtrafik och anställa inom skola, äldreomsorg och barnomsorg. Även om detta inte hade synts i lönekuvertet hade detta gynnat arbetarklassen långt mer.

Blinda av ideologi har högeralliansen privatiserat och avmonopoliserat allt de lyckats komma över. Apotek, tåg och post har alla blivit deras offer. På kommun och landstingsnivå säljs i en rasande takt gemensamma tillgångar till privata aktörer. Dessa sektorer var i gemensam ägo för att de skulle drivas i allmänhetens intressen, inte för att skapa vinst åt affärsmän. De skapade också tryggare jobb, bättre arbetsvillkor och mindre hierarki på arbetsplatserna.

En sak är säker, det är inte ett arbetarparti som har fört denna politik, snarare samma gamla överklassparti som moderaterna alltid varit. Om de vinner valet kommer de fortsätta på denna linje; bryta ner arbetarklassens rättigheter, vidga klassklyftan och sälja ut våra gemensamma tillgångar till affärsmän.

Imorgon röstar vi mot klassamhället och mot högeralliansen!

Lögnen om Grekland

När media har skrivit om Greklands kris har perspektivet i stort sett varit detsamma; grekerna har levt det goda livet men nu är det dags att betala tillbaks. De har pensionerat sig vid 50, jobbar så lite som möjligt och blir pumpade med bonuslöner och förmåner.

Men allt är ju som bekant inte som tidningarna skriver, verkligheten ar varit en helt annan för det grekiska folket. För det första är det en ren och skär lögn att att medelåldern för pension är 53 som tidningarna har skrivit. Medelåldern är 61,4, vilket är strax över Europas medelålder. Man måste också tänka på att medellivslängden är 1,5 år kortare än i Sverige. Pensionerna är inte mycket att jubla över, 70% av befolkningen får under 600 euro i månaden och bönder får så lite som 300. Att grekerna skulle arbeta mindre än andra folk stämmer inte heller, faktum är att landet har Europas längsta arbetsvecka. Lönerna ligger i snitt runt 1000 euro, någon som tjänar 1400 anses vara en höginkomsttagare. Ändå är levnadskostnaderna ungefär på samma nivå som i Sverige. Med en lön som motsvarar 10000 är det inte särskilt konstigt att folk fifflar lite med skatten. Arbetslösheten ligger på över 12%, hos ungdomar 25%.

Är det då inte mer än berättigat att folket strejkar oc demonstrerar när deras redan plågade livssituation försämras rejält genom höjda pensionsåldrar, sänkta pensioner med 20%, höjda skatter, lönefrysningar och nerskärningar i offentlig sektor? Att det alltid är folket som får betala trots att de inte har någon skuld till krisen?

Men det är inte alla som lider brist i Grekland; under 2009 kammade börsbolagen hem en total vinst på 11 miljarder euro. Om det fanns någon rättvisa vore det från den samhällsgruppen pengarna skulle hämtas för att lösa krisen.

Den 20 Maj är det återigen planerad generalstrejk och massdemonstration. Om du vill göra verklighet av slagordet ”internationell solidaritet” ska du dyka upp samma dag kl. 17.30 på Sergels Torg för en solidaritetsmanifestation. Här kan du läsa mer.

Sex timmars arbetsdag

Vänsterpartiet har på sin kongress beslutat att driva frågan om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Om Sverige återgår till en lika hög tillväxt som de tio åren innan krisen (vilket visserligen är osannolikt) vore det inte alls orealistiskt att lägga den på att förkorta arbetstiden istället för på ökade vinster och till viss mån ökade löner. Det enda ”problem” man skulle stöta på vore den klasskonflikt det skulle innebära att tvinga företagsägarna att avstå från sina vinster.

Det stora problemet är dock – som kritikerna påpekar – själva kapitalismens logik, d.v.s att det råder en global konkurrens på arbetstillfällen. Den del av den globala arbetarklassen som erbjuder mest av sin arbetskraft till lägst pris (alltså begär lägst lön) är de som går ”vinnande” ur striden. Om vi sänker vår arbetstid kommer vi alltså vara ännu mindre ”konkurrenskraftiga” än idag. Vi ställs alltså inför två alternativ; antingen anpassar vi oss efter företagens krav och sluta begära löneökningar och arbetstidsförkortningar eller så fortsätter vi kräva förbättringar och vänjer oss vid massarbetslöshet istället.

Den socialdemokratiska era som innebar full sysselsättning samtidigt som ökande reallöner, förkortade arbetsår och uppbyggande av social välfärd var dessvärre en historisk parentes möjliggjort av samhällskontrakt, en stark nationell industri och avsaknad av en låglönemarknad. Till den tiden kan vi inte gå tillbaka.

Men det finns ett tredje alternativ; att inte längre leva på kapitalisternas villkor. Att den breda massan tar kontrollen över ekonomin och bygger upp ett system baserat på gemensamt ägande och demokratisk hushållning. Ett system där vi kan dela rättvist på inkomst, makt och arbete. Först då ser jag införandet av sex timmars arbetsdag en realistisk möjlighet.

Revolutionär poesi

Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla mera klar.

Upp till kamp!

Föraktet från ovan

Idag vädrade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin sina åsikter om Sveriges 100 000 människor mellan 16-24 som varken jobbar eller pluggar.

– Det är en salig blandning. Några är sjuka, några sitter hemma och spelar TV-spel förmodligen, och några reser. Det är svårt att få grepp om dem, säger Littorin.

Det kan knappast bli tydligare; enligt Littorin är du som faller in i denna grupp lat och belastar systemet. Om du inte får något jobb är du värdelös och får skylla dig själv. Och om du inte nöjer dig med ett jobb som telefonförsäljare där du tvingas hata dig själv varje dag för att du prackar på folk onödigt skräp, ja, då är du en bortskämd skitunge.

Men så är det ju inte. Det var ju inte ditt fel att kapitalismen drabbades av kris och det är ju inte ditt fel att regeringen inte har gjort något för att mildra effekterna. Det är inte ditt fel att vi har ett system som förvägrar människor rätten att kunna tjäna sitt eget levebröd.

Lösningen på detta 100 000 man stora problem är enligt Littorin bland annat att ställa hårdare krav på att få socialbidrag. Ja, det är ju en bra idé – i alla fall om man har som mål att återinföra svälten i Sverige.

För att jämna ut allt förakt från ovan kommer här lite förakt underifrån: Sven Otto, du är en belastning för samhället! Du lever på samhällsbidrag som är tio gånger större än en socialbidragstagares och gör ingen nytta. Nej, det är till och med värre än så, du försämrar människors liv genom den genomruttna politik du för. Förändra den, annars stänger vi av ditt bidrag!

Naturen sätter stopp

Nu lyckas naturen med det vårt ekonomiska och politiska system och dess makthavare misslyckats fatalt med, att minska utsläppet av koldioxid. Om jag såg naturen som något med medvetande skulle jag se detta som en försvarsmekanism, en hämnd mot människans missbruk av den. Även om flygstoppet blir kortvarigt blir det en försmak av vad som tvunget måste ske; en kraftig begränsning av flygtrafiken. Dagens flygtrafik är helt enkelt ohållbar – ett annat transportsystem måste ta dess plats, ett system som bekämpar klimatproblematiken men samtidigt inte slår mot vanligt folk utan snarare fördelar resurser från samhällspyramidens topp till dess breda bottenlager.

Inom landet måste järnvägen bli det härskande transportsättet framför bil och framför allt flyg. För att uppnå det måste det dels måste det bli billigare. Den främsta anledningen till att folk väljer bil eller flyg är att det helt enkelt att tåget är för dyrt. Och det är det verkligen, det är sällan jag själv har råd att åka tåg. Men i sin natur är tåg inte något dyrt transportsätt, utan i själva verket något billigt. Historiskt har det varit folkets sätt att resa medan bara de privilegierade hade råd att köra bil, men tack vare långtgående privatiseringar och marknadsanpassade biljettpriser har det nu snarare blivit tvärtom. Detta måste bekämpas. Dels måste järnvägssystemet byggas ut kraftigt för att bli snabbare och mer tillgängligt. Man bör satsa på att bygga banor för höghastighetståg mellan storstäderna för att göra inrikesflyg helt onödigt, bygga fler rälsar samt bygga ut till nya orter.

Även om ett bättre och snabbare tågsystem internationellt skulle minska flygtrafiken vore det inte möjligt att ersätta den inom en överskådlig framtid. För längre resor lämpar sig helt klart flyg bäst. Men det är inte vanliga människors flygsemester vartannat år som är den största boven i dramat, som man kanske kunde tro, utan snarare ”industriell” flygning; frakter och de oändliga antal affärsresor som görs jorden runt. Den internationella flygtrafiken måste kraftigt regleras. Privata jetplan måste förbjudas och likaså affärsresor. För att minska persontrafiken vore det bästa alternativet att helt enkelt ransonera resorna; alla skulle få resa med flyg en gång om året eller liknande, inte mer.

Detta är förändringar som inte skulle påverka vanligt folk negativt ekonomiskt – snarare tvärtom – och skulle samtidigt kraftigt minska koldioxidutsläppen och rädda jorden från långtgående negativa klimatförändringar. Även om flygstoppet inte innebär att massflygandet skulle upphöra kan det bidra till att dess existensberättigande ifrågasätts och förbättra möjligheterna för de miljövänliga transportmedlen.

Rapport från en söndervittrande välfärdssektor

Den svenska välfärdssektorn är under attack och har varit det under en lång tid. Nedskärningarna fortsätter i en stadig takt och stressen på arbetsplatserna ökar i samma takt. De äldre på förskolorna jag vikarierar på brukar nostalgiskt berätta om hur det var på den gamla goda tiden, i förskolornas barndom. Om hur de bara hade hand om tio barn med tre i personalen och hur man kunde göra alla de där sakerna man vill göra med barnen.

Numera finns det däremot mest tid för rutiner. På stället jag var på denna veckan var det helt vansinnigt. Under i stort sett hela dagarna var vi två personer som skulle ha hand om 10-15 två-åringar, en helt omöjlig ekvation att få ihop. Samtidigt som man såklart måste hålla koll på dem och lösa konflikter finns det alltid saker som måsten göras. De ska kläs av och på, de ska ha mat och blöjor måste bytas. Det ska dukas av och på, det ska diskas, det ska fyllas i papper och helst ska man ju ha tid att ta sin rast också. Mellan alla dessa måsten finns det ingen tid till det som verkligen är viktigt; att leka med barnen, skapa en lugn och trygg miljö och lära dem saker. Resultatet blir en sönderstressad personal och lika stressade barn, vilket leder till ett fullständigt kaos.

Kidsen förtjänar så mycket bättre än såhär och det gör personalen också. Jag blir bara så jävla fylld av hat när jag tänker på de hundratals miljoner som försvinner ner i aktieägarnas fickor varje dag, samtidigt som jag ser barnen lida på grund av brist på resurser.

Alla dessa utsatta grupper

Det verkar finnas så himla många utsatta grupper i samhället nuförtiden. Det finns de arbetslösa, de fattiga ensamstående föräldrarna och de stackars invandrarna. Och så finns det ju fattigpensionärerna, långtidssjukskrivna, de osäkert anställda och de fattiga studenterna. De flesta verkar ganska utsatta faktiskt!

Jag tror det är dags att förkasta föreställningen om att normen inom arbetarklassen är ett parförhållande där båda är svenskfödda och har ett fast heltidsjobb med ganska bra lön och att alla som inte passar in i denna norm är lite utsatta. Vi är tvärtom en salig blandning människor med en mängd olika levnadsvillkor, olika hudfärger och familjekonstellationer.

Vi borde prata mindre om enskilda utsatta grupper och istället mer om klass. Det är nämligen ens klasstillhörighet som avgör om man kan bli ”utsatt” eller inte. De rika och mäktiga blir ju aldrig ofrivilligt arbetslösa eller deltidsanställda och de förvandlas inte plötsligt till en utsatt grupp om de skulle råka vara invandrare, ensamstående, börja studera eller bli sjuk. De har alltid så det räcker gott och väl. För folk från arbetarklassen finns däremot alltid risken att bli en del av alla dessa utsatta grupper om vi skulle få försämrad möjlighet att kunna försörja oss.

Det klasslösa samhället, del 2

Det gemensamma ägandet

Tänk dig en värld där det privata ägandet av samhällsekonomin är avskaffad. Tänk dig att det inte finns någon som äger all mark eller naturresurser, industrier, affärer, skolor o.s.v. Varken privata ägare, stat eller kommun kan kontrollera genom något ägande; ekonomin är nu gemensam. Kollektiviserad, demokratiserad eller vilket uttryck man nu föredrar. Det finns ingen som har mer rätt till den än någon annan. Den förändringen skulle skapa en helt annan värld än den vi lever i nu. Men exakt vad skulle det innebära?

Det skulle innebära klassamhällets upplösning. Det kan inte längre finnas en ägande klass som exploaterar den klass som inte äger. Deras mark, deras industrier, deras affärer, deras maskiner och deras samlade miljarder skulle beslagtas och övertas av det gemensamma. De skulle tvingas leva som våra jämlikar. Ingen skulle någonsin behöva svälta igen, ingen skulle behöva bo i trånga och nedgångna bostäder, alla skulle få tillgång till god sjukvård och utbildning, ingen skulle behöva ägna den största delen av sitt liv åt att arbeta för någon annan och ingen skulle behöva riskera sitt liv eller hälsa på sin arbetsplats. Jorden och dess naturresurser skulle tillhöra oss alla och vi skulle kunna använda dem för att skapa en gemensam rikedom, inte en rikedom samlad i ett fåtal händer.

Det skulle innebära statens borttynande och maktens demokratisering. De funktioner som statsmakten idag fyller skulle inte behövas. Varken statligt ägande, tvingande beskattning eller militär. Det skulle inte heller finnas något behov av att bekämpa de negativa effekter kapitalismen har haft – ojämlikhet, arbetslöshet o.s.v.  De beslut som vi trots allt behöver ta kan tas av dem besluten berör. Makten över vad som ska produceras och var och hur ska tillhöra konsumenterna och makten över arbetsprocessen ska tillhöra arbetarna. Mer om detta i senare inlägg.

Det skulle innebära krigens slut. Eftersom det inte skulle finnas makt eller rikedom samlat i privata händer finns det ingenting att kriga om eller något att bekämpa. Världens alla militärer skulle bli tvungna att skaffa ett nytt jobb som bidrog till att skapa välfärd istället för lidande. Ett globalt förbud mot att producera vapen kunde införas och alla redan existerande kunde förstöras. Aldrig mer skulle någon behöva rikta ett vapen mot sina medmänniskor.

Det skulle innebära kriminalitetens minimering. All ekonomisk brottslighet skulle i stort sett omedelbart upphöra. Stöld är något man begår för att man inte har något annat sätt att tjäna sitt levebröd eller som en sista desperat åtgärd i en ekonomisk knipa. I ett samhälle där allas försörjning var säkrad skulle ytterst få ta den enorma risk som det innebär att begå något kriminellt. I stort sett alla brott har en ekonomisk orsak, men det finns såklart fall där det inte är orsaken. Även inom den kategorin kan man dock förutspå en minskning, om än kanske inte lika stor, i takt med att fattigdomen och maktlösheten i samhället avtar. Ett gott samhälle skapar goda människor.

Det skulle innebära att konkurrens ersätts mot samarbete. Istället för att företag ska tävla på en fri marknad för slå ut alla andra kan en hel bransch samarbeta för att skapa det bästa de kan åstadkomma. Istället för att det ska finnas ett tiotal olika företag som erbjuder telefoni med lika många erbjudanden skulle det bara behöva finnas en gemensam telefonibransch som arbetar för att tillfredsställa konsumenternas verkliga behov. De enorma resurser som idag läggs på reklam hade också varit helt onödiga och kunnat läggas på annat.

I följande delar kommer jag skriva mer ingående om hur det gemensamt ägda samhället ska styras. Nästa del kommer handla om konsumentmakt.